Ja, en hel vecka har snart gått sedan jag kom hem. Bara sex timmar kvar, så har det gått exakt en vecka. Det känns så lustigt, tiden går långsamt och det känns lustigt att vara jag. Det är något som inte riktigt stämmer just nu - det är helt säkert! Men jag kan inte riktigt beskriva det. Det har varit jätteskönt att få vara hemma de här dagarna, det behövde jag verkligen. Men nu känns det som... som om jag lever någon annans liv... Eller jag vet faktiskt inte! Men låt oss säga så här: jag förlorade tidsbegreppet för tre veckor sedan - när jag först kom till Grand Cayman. När en vecka gått kändes det som minst tre veckor, en månad. När mina två veckor gått kändes det som en evighet sedan jag var hemma - men det var bara fjorton ynka dagar. Nu när jag gått hemma i en vecka känner jag så igen - det känns så långt borta, Västindien, att det känns overkligt. Men jag var där! Det vet jag! Men allt är bara snurrigt i huvudet just nu...! Fan vad jobbigt! (förlåt språket...)
Mina framtidsplaner nu:
- Fixa till mitt huvud!
- Fortsätta hjälpa Kickan på Kolmården.
- Så fort finnen på kinden försvinner; söka modelljobb - varför inte liksom?
- Sen vet jag inte mer... Börja lyssna på min mage, vad jag vill och följa min väg nu. Jag vill jobba med djur! Det har jag alltid velat! Så varför känns det som om jag tvekar nu...?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar