Jag har världens bästa mamma och pappa.
Världens bästa bror.
Världens bästa släktingar.
Och världens bästa vänner.
Jo, jag är nog lyckligt lottad.
Jag har även haft en jäkligt bra erfarenhet och tid här på ön, då och då. Kanske inte under tiderna då ångesten och paniken var som störst, men hallå - jag har fått hjälpa till att träna delfiner genom att få vara i vattnet med dem. Hur många får det? Jag har träffat några av världens bästa människor, och alla stödjer mitt beslut att åka hem. Många säger: "jag har bott här på ön hela livet, och att spara pengar och åka till ett annat land som du gör, är inget jag någonsin skulle våga göra." Det får mig att känna mig modig.
Och jag har sagt till många att det finns en chans att jag kommer tillbaka om fem år. Men innan dess behöver jag lära känna mig själv ytterligare. En sådan här resa skulle visserligen göra att jag gjorde det, men det skulle vara på ett allt för smärtsamt sätt.
Världens bästa rumkamrater får en sista helg med mig.
Världens bästa Justine skjutsar mig till flygplatsen på tisdag.
Världens bästa morfar och Lilian kommer och hämtar mig på flygplatsen på onsdag.
Världens bästa släktingar och vänner öppnar sina armar för mig.
Jag är tacksam
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar